Hopp til innholdet

Hur jag
tecknar
karaktärer

Av Alice Bjerknes Lima de Faria
Førsteamanuensis i visuell og digital litteratur ved instituttet

Att sitta och skissa fram ett persongalleri till en bok är bland det roligaste jag vet. Det är som att sitta i sandlådan när jag var barn. Samma lek. Skissandet drivs av en fascination eller böjelser för saker som jag tycker är kul och lustigt, vackert eller sorgligt. Till exempel tycker jag det är roligt med småaktighet och enkla elakheter. Eller så kan det vara färger, mönster, material eller speciella utryck jag tycker speciellt om. Fantasin får näring av många saker. Det som till slut hamnar på pappret är ganska sammansatt och består av många delar – lust, intuition, fascination, intryck, minnen, infall, egenheter, humor och nyfikenhet. Men ibland får jag inte historien till att gå ihop, eller kanske har jag virrat bort mig och jag vet inte vad det handlar om längre, eller så får jag inte till ett utseende på en karaktär. Då är det bra att ha några metoder och verktyg att ta till så att jag hamnar på rätt spår igen. Här ska jag berätta lite om de metoderna.

De mest tydliga och handfasta metoderna har jag från min scenografi utbildning och i mitt arbete som scenograf. Dessa metoderna har jag tagit med mig vidare över i bilderbokskapandet. Det scenografiska tänkandet sitter rotat i mej och påverkar hur jag förhåller mej till att berätta historier och att berätta visuellt. Men samtidigt har jag ju också plockat upp andra kunskaper på vägen i mötet med andra typer av projekt, och av det har jag skapat en min egna lilla verktygslåda.


Karaktärens roll i berättelsen

I filmdramaturgi pratar man om karaktärens vilja som en av drivkrafterna i berättelsen. En historia sätts ofta igång av en förändring. Förändringen skapar en konflikt, som är berättelsens motor. Vi behöver en handling, karaktärens vilja, som löser konflikten och återtar balansen. Historien slutar med att konflikten är löst, karaktären har fått ordning på kaoset, och har får det hen har gjort sig förtjänad till. Publiken, som har varit med på hela denna resan, kan då pusta ut. Det blir en slags förlösning för åskådaren att ordningen är återställd.

Men för att publiken ska följa med på resan så är det viktigt att karaktären är trovärdig. Vi blir gripna av goda historier förutsatt att vi kan identifiera oss med personerna, och att vi känner sympati och medlidande. Vi ska också tro på karaktärens projekt, projektet som är att skapa ordning i detta kaoset. Och om åskådaren tror och hoppas på att karaktären lyckas, så har filmen en stor möjlighet för att beröra publiken när väl upplösningen kommer och karaktären når sitt mål.

Denna typen av dramaturgitänkande ligger och skvalpar i bakhuvudet på mig när läser manus och när jag börjar skissa på karaktärer och miljöer.

Transformation
från text till bild

Jag tänker att allt som syns i bild är med och berättar historien. För allt hänger ihop. Färger, ljus, saker, platser, rum och karaktärens uttryck och utseende är med och formar. Jag tänker mig att visuellt berättande är en förlängning av texten. Det visuella är en projektion av texten ut i ett rum eller ut i ett univers, och som spänner texten i alla dens dimensioner.

Texttolkning en viktig del av scenografens arbete för att kunna ta sig an hela historien på alla nivåer och i textens alla lager. Jag är noggrann med att analysera, tolka, bryta ner och bena upp texten ordentligt, innan jag börjar göra bilder. Nu är ju ett bilderbokmanus kanske inte alltid lika så komplext som ett teatermanus eller ett filmmanus. Men ändå, jag tar mej an alla manus på samma sätt. Och det är ju i denna analysen mitt arbete med att utforska och utforma karaktärerna börjar.

För mej fungerar det bäst om jag formulerar vad själva grundproblematiken i texten är först. I den ligger nycklarna till vad jag ska visa i bild och hur jag ska göra det. Ur historiens kärna hittar jag idéerna till hur jag kan skapa ett visuellt grunduttryck. Sedan tittar jag på historiens andra berättande lager. Jag gör en slags bildförtolkning både konkret och abstrakt. Konkret; vilka data ska kommuniceras och synliggöras? Tid, plats, karaktärer. Abstrakt; vad är det associativa? Tidens, platsens och karaktärernas psykiska dimension. Det som inte sägs eller berättas. Stämningen. Detta transformationsarbete består av textanalys, research, insamling av referensbilder och skissande. Jag letar efter rätta symboler och metaforiska uttryck för karaktärer, platser och som passar med det visuella univers som ska omfamna hela uttrycket.

Eftersom bilder eller scener ligger efter varandra i följd kan jag skapa en dramaturgi i följden. Genom övergångar, rytm och pauser. Och genom storlekar, utsnitt, stämningar, närbilder, inzoomning på detaljer eller uttryck, och så vidare. I denna placeringen av bilderna kan jag välja vad jag vill förstärka i historien. Till exempel historiens inneboende dramaturgi eller dramaturgin i karaktärens utveckling.


Karaktärdesign

För mej är karaktären en förlängning av vad som ska berättas. En projektion av texten i form av en fysisk varelse. Jag tänker på karaktären som en del av helheten och som ska bära sin del av essensen i texten.

När jag ska utforma en karaktär tar jag reda på vad karaktärens roll är i berättelsen först. Och så försöker jag ta reda på vad dens inre existensiella kärna är och vad karaktärens  projekt är. Jag föreställer mej också personens familjerelationer och bakgrund för att bygga ut personligheten. Helt enkelt för att inte göra karaktären för endimensionell, utan lite mer sammansatt och mångbottnad. Jag tror de blir mer trovärdiga då.

Det känns som ett ganska stort ansvar att skapa en karaktär. Den stackaren måste ju leva med sitt utseende ganska länge. Jag letar gärna efter en enkelhet i grundformen men att den ändå får en tydlig karaktär. Det måste vara ett utseende som håller i flera scener i följd, som kan vara såpass plastisk att den går att förändra och kan ha många olika sorters uttryck och stämningar i sej. Jag försöker också gå några extra rundor med mig själv på om jag använder gamla invanda föreställningar om hur personer ska se ut eller om jag kan hitta något nytt sätt att beskriva en viss typ av personlighet.

Min tolkning av karaktären transformeras om till miner, hållning, kroppsform, blickar, frisyr, kläder och så vidare. Till exempel så tycker jag det säger något om en person hur personen håller något i handen, krampaktigt eller lätt. Och så arbetar jag med relationer, storleksförhållanden, färger och materialbruk. Jag kan också förstärka en person genom symboliska referenser, till exempel i form av en rekvisita, något som karaktären bär med sig. Eller så kan jag förstärka ett personlighetsdrag genom att använda metaforer, till exempel kan jag göra en karaktär till ett djur, och på så sätt ge karaktären djurets egenskaper. 

Jag kan också förstärka en karaktär beroende på i vilken miljö jag väljer att placera karaktären i. Genom att välja en miljö som triggar fram konflikter och utmanar karaktärens vilja. I min bok Det var ikke jeg, sa Robinhund ville jag beskriva en känsla av tillhörighet. Det att man behöver någon som man kan känna sig helt trygg med. Någon som förstår en oförbehållet även om man har gjort något dumt. För att förtydliga Robinhunds behov för trygghet letade jag efter en miljö där han skulle känna sig missförstådd. Jag valde en förskola eftersom där finns det många regler och sociala koder för hur man ska uppföra sig som gör att det är lätt att göra fel. Huvudpersonen Robinhund känner sig trygg hemma med sin bror, men på förskolan klarar han inte att anpassa sig till alla regler. Förskolemiljön blev på så sätt en bra plats för att förstärka den problematiken jag ville ha fram.


Karaktärer för en serie

För några år sedan blev jag ombedd att skriva och teckna ett antal historier för nyanlända flykting barn. Beställningen var fem manus för animerad film, på ca tre minuter var. De skulle vara tydliga, handla om basala saker och ha ett enkelt språk. Till exempel skulle en historia handla om kyla och en annan om att vara hungrig och en tredje om att ha ont. För mej blev utmaningen att försöka fylla dessa berättelserna med någon slags mening, uttryck och fantasi, men ändå så att de var på ögonhöjd för ett litet barn, och förståeliga för någon som inte kan språket. För att filmerna skulle hänga ihop valde att göra en huvudkaraktär som gick igen i alla filmerna, och för att barnen inte skulle behöva lära känna nya karaktärer hela tiden. Jag ville göra en huvudkaraktär som kändes självrådig, trygg och öppen. Huvudkaraktären blev till ett nalleliknande djur, som inte hade egenskaper från något specifikt djur, utan bara skulle vara kramgo och mysig. Jag försökte få fram ett mer allmänmänskligt uttryck, en figur barnen skulle kunna känna igen sej i oberoende från vilket land de än kom ifrån, eller vilket kön de var.

I historien som skulle handla om kyla valde jag att nallekaraktären hade en kjol som hen var väldigt glad i. Ett opraktiskt klädesplagg när det är kallt ute, men ack, så vacker. Nallen tycker det blir ett så fint fladder i kjolens lätta tyg när nallen dansar hemma framför spegeln. Jag tänkte mej kjolen som en motsats till vinter, praktiska kläder och kyla. Kjolen stod för flärd, sommar, drömmar och skönhet. Så springer nallen ivrigt till förskolan för att visa upp sin nya kjol, men ute är det kallt. När hen ska visa upp sig för kompisarna på lekplatsen blir det inte det samma schvunget i dansen som hemma, framför spegeln. Nallen måste inordna sig i den kalla verkligheten. Det ska kanske tilläggas att nallen hittar tillslut en lösning på problemet.

Denna historien är ju väldigt enkel, men trots dess enkelhet tycker jag ändå den är ett exempel på viljan som drivkraft i historien, och förändringen är som något som stoppar huvudpersonen att gå efter sin vilja. Huvudpersonens vilja är att visa att hen har en ny kjol som rör sig väldigt fint när hen dansar, men eftersom det är kallt ute får nallen inte till att dansa, och kjolen hänger livlöst ner. Jag använde mig av en kjol för att visa den problematiken jag ville ha fram.

Att använda djur som karaktär

Den här bilden hör inte till en bok. Det var till ett projekt jag gjorde för många år sedan. Men personen på bilden tycker jag får ett helt annat uttryck, än om kroppen hade haft ett huvud av en människa. Med ett hundhuvud berättar porträttet mer om personens känslor. Huvudet blir en metafor för hans inre liv. Om jag hade behållt det ursprungliga ansiktet så hade vi koncentrerat oss mer på hans yttre, utseendet, ålder och yrke, kanske. En hund har också något oskyldigt i sig. Jag tycker jag får fram en inre sårbarhet på ett annat sätt, och på så sätt också en mer mångbottnad karaktär.

Det finns en fantastisk frihet när man skriver för barn. Det är bara sin egen fantasi som sätter begränsningarna för berättandet. Det finns ju varken behov eller förväntningar om realism. Jag kan välja om karaktären ska vara ett träd, en myra eller ett hus. Valet av karaktär kan man ju utnyttja för att grunda sin historia ännu mer. Förutom symboliken kommer det ju också ett antal egenskaper och möjligheter med på köpet, beroende på vilken karaktär man väljer. Något som jag försöker utnyttja och använda mig av när jag gör historier.

Huvudkaraktären i min bilderbok Fuglefesten heter Flapps. Hennes vilja är att passa in i ett nytt sammanhang. Att bli vän med, eller att få inpass i, en grupp som hon i utgångspunkten inte tillhör.

Jag skissade och researchade efter en figur som skulle vara lik någon i hennes närhet men ändå inte. Hon skulle ha några egenskaper som gjorde att det var tydligt att hon inte passade in. Då skulle hennes försök att passa in bli uppenbart svåra. Jag hade redan bestämt att det skulle utspela sig i en skog. Så jag gick igenom vilket djur hon kunde vara och vilka djur gruppen, som hon så gärna ville passa in i, kunde bestå av. Jag letade efter någon som var ensam, en enstöring. Tänkte först att hon skulle vara en mullvad som levde under jord, men efter en stund kom jag fram till att fladdermusen bar den visuella symboliken bäst. En fladdermus som försöker att bli vän med en grupp fåglar. Där hade jag två djurarter som var lika på ett sätt, men också väldigt olika. De kan bägge flyga och lever på samma plats uppe i träden. Men fladdermusen är tyst, hårig, mörk och uppe om natten. Fåglarna är pratglada, färgstarka och är vakna på dagen.

Utanförskapet förstärktes genom att fladdermusen hade en annan dygnsrytm som försvårade att få till ett vänskap med fåglarna och gjorde henne annorlunda. I teckningarna försökte jag förtydliga karaktärsdragen så mycket jag kunde. Jag tecknade Flapps svart, rufsig och sotig för att förstärka kontrasten till de mer välkammade och prydliga fåglarna.


Karaktärerna i To små riddere

Enav mina söner frågade mig för en tid sedan om inte jag kunde skriva en klassisk riddarberättelse, men där riddaren själva hjälten var homofil. Sonen tyckte det skulle vara en rolig ”vri” på en gammal klassisk historia. Jag fick inte till att skriva historien men berättade om min sons förslag för Bjørn F. Rørvik, och han tände på idén. Bjørn skrev en fantastisk rolig och härligt absurd riddarhistoria, så som bara Bjørn kan. Och jag fick uppdraget att illustrera berättelsen.

Historien går ut på att två riddare ska hämta hem en prinsessa. Alla de klassiska ingredienserna finns med så som slott, kung och drake. Det skulle vara en fånghåla och riddarturnering, och riddarna skulle ha på sig riddarrustningar. Men där slutar likheten, historien tar oväntade vändningar och ingen av karaktärerna i denna riddarberättelsen är vad man normalt kan förvänta sig.

Poänget med att utgå från en riddarsaga, ett känt univers för de flesta, är ju att spela på de invanda föreställningarna om hur riddare och prinsessor är.  Då blir det ännu roligare och bättre effekt av att de har annorlunda eller nutida problemställningar. För mig gällde det att få till en balans mellan den traditionella bilden av medeltiden och det oväntade moderna inslagen. Till exempel gjorde jag slottet som ett ganska vanligt gammalt slott, om än lite skevt, men riddarna har ett omklädningsrum som ser ut som ett skolomklädningsrum från 80-talet. Jag höll miljöerna någorlunda traditionella, iallafall lite gammaldagsa för att ta ut svängarna mer i karaktärerna.

För mig var kärnan i texten att de klassiska karaktärerna bryter med förväntade könsroller och könsidentitet och går sin egen väg. Jag ville skapa ett persongalleri som var mer rikt, frodigt och komplext, än den vanliga stereotypa framställningen av prinsessor, drakar och riddare. Bjørns härliga skruvade humor öppnade också upp för att jag kunde vara mycket mer visuellt fri. En av scenerna i historien utspelar sig på en konsert ute i skogen. I scenen försökte jag ge en känsla av att detta var en friplats för alla som inte känner att de passar in i normen. Bandmedlemmarna och konsertpubliken ville jag göra till folk som inte var så mainstream, utan ett gäng lite kufar, sprättar, nördar, folk som man förhoppningsvis skulle kunna känna igen sig i.

En utmaning som dök upp när jag började skissa på riddarna, och som jag inte hade tänkt på, var att det var svårt att få fram personlighetsdrag, uttryck och känslor hos de bägge riddarna när de skulle vara iklädda rustningar från topp till tå genom hela historien. Men jag fick argumenterat för att visiren skulle vara öppna på deras hjälmar iallafall, så att vi kunde se deras ögon.

För mig var en av nyckelscenerna i berättelsen när riddare Rosenbusk kommer in i en artistgarderob och ställer sig framför ett sminkbord. Skulle han se sig i spegeln? Och vad skulle han se då? I spegelbilden ritade jag en figur utan hjälm och med långt hår, för att skapa en bild som öppnar upp för läsarens egen tolkning.

Jag tror att det visuella uttrycket har en stor påverkan på hur en historia berättas och uppfattas, men det tänker jag nästan inte alls på när jag sitter och illustrerar. Jag tycker det är mer fascinerande att tänka på hur allt hänger ihop. En historia berättas med så många olika delar, så som text och dialog, karaktärer, miljöer, ljud, ljus, rytm, färger, stämningar osv. Karaktärens utseende eller miljöer är bara en pusselbit i ett mycket större pussel. Visuelltberättade för mej är att dyka ner i tematik, stämningar, existensiella frågor och personligheter, och de visuella lösningarna hittar jag där.


Illustrationerna kommer ifrån:

  • Rumpemelk fra Afrika  Text: Erlend Loe, Cappelen Damm
  • Min familj  Animationsfilm, 3 min. SVT
  • Det var ikke jeg, sa Robinhund Cappelen Damm
  • Fuglefesten Cappelen Damm
  • Där det gör ont Animationsfilm, 3 min. SVT
  • När det är kallt Animationsfilm, 3 min. SVT
  • To små riddere Text av Bjørn Rørvik, Cappelen Damm

Alla illustrationer är mina egna

Relaterte innlegg